I propositionen som beslutades av riksdagen finns referensvärden för populationsstorlek och utbredningsområde för de stora rovdjuren, ytterligare delegering av skydds- och licensjakt, förvaltningsplaner, ett förvaltningsverktyg för skador inom rennäringen och internationell samverkan. Även ett uppdrag att analysera hur rovdjursangrepp påverkar landsbygdsföretagens hela ekonomi, ingår.

Förslag från toleransnivåutredningen
Regeringen har tagit fasta på det förslag som Sametinget och Naturvårdsverket lämnat. Det ska finnas en toleransnivå för hur mycket förluster rennäringen kan acceptera, samt ett förvaltningsverktyg där samebyarna  är med i processen kring rovdjursförvaltningen. Skador på ren orsakade av rovdjur får maximalt uppgå till 10 % av samebyns faktiska renantal.

Högt rovdjurstryck
De svenska rovdjursstammarna är högre än någonsin. Rennäringen har istället för att producera kött för marknaden, fått bära ett stort ansvar för Sveriges rovdjurspolitik. Det har funnits definierade mål för antalet rovdjur och deras utbredning, men inga fastställda mål för rennäringen. I vissa samebyar är rovdjurstrycket så hårt att man förlorar fler vajor än vad som ersätts av nya kalvar. Det innebär att renhjorden minskar och i förlängningen går det inte att bedriva renskötsel överhuvudtaget eftersom det inte finns renar att slakta och verksamheten ger ingen vinst. När renhjorden inte reproduceras säger man att "renhjorden kollapsar".

Mer att göra
Rovdjurs- och inventeringsersättningen är en grundförutsättning för att det föreslagna förvaltningsverktyget ska kunna realiseras fullt ut. Det finns fler problem att lösa: Möjligheter till skyddsjakt och täckande av samebyarnas kostnader vid skyddsjakt till exempel. Ännu är vi inte heller nere på en toleransnivå på 10% trots goda intentioner.