Att bedriva renskötsel förutsätter att det finns marker där renen kan beta, en fungerande grön infrastruktur så att renen kan förflytta sig mellan betesområden och renskötare som förstår renens beteende och hjordarnas rörelser i landskapet.  De traditionella kunskaperna har vuxit fram utifrån de naturliga förutsättningar som funnits i det subarktiska landskapet i flera tusen år.

Vad händer när förutsättningarna ändras och markerna påverkas av mänsklig och industriell aktivitet? Hur länge kan renskötseln bestå? Här följer tre exempel ur verkligheten år 2019.

Muonio sameby

I Muonio sameby har Sveaskog tidigare förvaltat cirka 80 % av skogen. Skogsbolagen har samverkat med rennäringen, inte bara pliktskyldigast genomfört samråd. Tomas Sevä var under 26 år ordförande i Muonio sameby och jobbade ideellt med gruvfrågor i sju år. Under den tiden pågick arbetet med att starta upp en gruva i Kaunisvaara, den gruva som sedermera gick i konkurs.

- Men för två år sedan hände något som helt förändrat förutsättningarna att bedriva renskötsel i Muonio, berättar Tomas Sevä. Inga samråd med Sveaskog genomförs och det tidigare goda samarbetet är borta. Renskötarna får inte längre tillstånd att bedriva myrslåtter för att slå hö till renar utan att betala arrende. Istället är det polacker och estländare som får slå höet och lämna det på myren för att ruttna.

Under perioden då gruvbolaget Northland höll i processen ingicks ett avtal med samebyn, ett avtal som förhandlats fram och som båda parter var nöjda med. Men efter konkursen när det nya bolaget Kaunis Iron tog över och fick överta gruvtillståndet som Gränsälvs-kommissionen gett, har inga nya avtal ingåtts och inga ersättningar betalas ut till samebyn.

Varken myndigheter, bolag eller miljödomstolen behandlar frågan utifrån den helhetsbild som samebyn ser och som är en förutsättning för en fungerande renskötsel. Och på den mark som skulle ersätta renbetet som försvann när gruvan byggdes, planerar Vattenfall en vindkraftspark med 30 vindsnurror. Är detta verkligen en värdig hantering av problematiken i ett land som Sverige?

- Vi känner oss illa behandlade, ja, till och med förföljda, säger Sevä. Ingen lagstiftning står på vår sida och samebyn står på randen till kollaps. Det finns ingen välmående och fungerande renskötsel i Muonio sameby idag. Renskötarfamiljerna mår riktigt dåligt av denna behandling och behöver hjälp, avslutar Tomas Sevä.

Malå sameby

Renskötaren Tomas Stenlund från Malå sameby i Västerbotten har liknande erfarenheter. I Malå bedrivs skogsrenskötsel, det vill säga renarna förflyttas mellan olika betesområdet i skogsområdet beroende på årstid. Området ligger mellan odlingsgränsen och lappmarksgränsen där det finns en hel del åkermark som brukas av bönder. Under odlingssäsongen måste renskötarna bevaka renarna så att de inte ger sig ut på åkermark för då blir samebyn ersättningsskyldig.

- Dygnetruntbevakning pågår mellan maj och september med ständiga förflyttningar av renar vilket innebär en enorm arbetsbelastning för renskötarna. Det ger inte heller betesro för renarna under den tid då kalvarna verkligen behöver växa till sig, förklarar Stenlund.

Inom Malå samebys område finns dessutom 100 vindkraftverk och tre nya vindkraftsparker är på gång. Forskning från SLU och GPS-positioner från renar visar att renarna inte gärna går in i områden med vindkraftverk. Man räknar med en störningszon på 3 km. Under sommaren när det är varmt är granskogar viktiga för renarna. Där finner de skugga och skydd mot insekter.

- Men granskogarna har minskat i omfattning och finns knappt längre, säger Tomas Stenlund.

Förutom vindkraftsparker, odlingsmark och brist på granskogar, finns även en gruva, Kristinebergs­gruvan, inom samebyns område. Det så kallade Skelleftefältet är mineralrikt och till råga på allt finns rester av gamla gruvor med gammalt avfall kvar. I området finns även ett flertal bergtäkter. Och på kalhyggena finns inget bete för renarna.

- Hur länge ska vi orka bedriva renskötsel i Malå? frågar sig renskötaren Tomas Stenlund.

Vapsten och Vilhelmina norra

Inger-Ann Omma från Vapstens sameby som själv är jurist, redogjorde för ett ärende angående en kommande vindkraftspark med 41 vindkraftverk fördelade på två områden i Lycksele kommun. Vindkraftsparken berör två samebyar, Vapsten och Vilhelmina norra.

Både Miljöprövningsdelegationen vid Länsstyrelsen i Västerbottens län och Mark- och miljö­domstolen sade nej till vindkraftsparken eftersom den ansågs avsevärt försvåra rennäringens bedrivande i området och förstöra natur- och kulturvärden. Samebyarna hänvisade framgångsrikt till forskning om vindkraft i förhållande till rennäringen och beskrivningarna i sina renbruksplaner. Att exploatera vinterbetesmarker för industriell verksamhet skulle få konsekvenser både för rennäringen som ett allmänt intresse och för samebyarnas förutsättningar att bedriva renskötsel. Detta hörsammades både av Länsstyrelsen i Västerbotten och Mark- och miljödomstolen, som förde ett begripligt resonemang i sina domar. De ansåg inte att det var rimligt att dessa två samebyar skulle bära trycket av vindkraftsparken.

Trots detta valde Mark- och miljööverdomstolen att ändra på domen och ge Vattenfall rätt att etablera en vindkraftspark i området. Motiveringen var enligt Inger-Ann Omma obegriplig. Hon konstaterar:

- Den domen handlar inte om juridik, utan om politik. Domstolen för inte ens ett resonemang om Miljöbalken utan bara om Sveriges energiomställning. De skriver ”Den störning av såväl vinterbete som flyttning som eventuellt kan uppkomma får anses acceptabel med hänsyn till vikten av en ökad produktion av förnyelsebar energi…”

Återigen ställer vi oss frågan: Hur mycket tål rennäringen? När är livsutrymmet slut? Sverige har skrivit på internationella konventioner och säger sig ta vilja värna urfolket samerna, men vad betyder det i praktiken?

Text: Marie Enoksson