Rörelsemönster
Det finns tre huvudtyper av samebyar, fjäll-, skogs- och koncessions-sameby. Generellt kan sägas att en fjällsameby flyttar från kalfjäll till skogsland beroende på säsong. Det innebär i extrema fall flyttningar på upp mot femtio mil, medan vissa fjällsamebyar längst i söder endast flyttar fyra till fem mil mellan sommar och vinterland.

En skogssamebys renar har ofta ett mer kontinuerligt och betydligt långsammare rörelsemönster beroende på årstid, men även detta varierar beroende på samebyns marker. Koncessionsrenskötseln är den som generellt är mest stationär.

Hög flexibilitet
Rennäringen är till sin natur en verksamhet som bygger på hög flexibilitet i förhållande till miljö- och vädermässiga variationer. Anpassningsförmågan anses av tradition vara hög. I dagsläget krymper utrymmet för att utnyttja denna anpassningskapacitet, på grund av kraftigt ökat tryck från övriga intressen i traditionella renbetesområden; exempelvis gruvnäring, skogsbruk, fjällturism, etablering av vindkraftsparker, rovdjurspredation och så vidare. Dessa aktiviteter som kan förväntas bestå eller öka framöver, fragmenterar landskapet och försvårar för renbetet.

Vinterbete
I vinterlandet bedrivs oftast renskötsel så att samebyns totala vinterhjord delas upp i vintergrupper vid renskiljningen i början på vintern. Indelningen är nödvändig för att kunna beta vinterns betesområden på ett resurseffektivt sätt.

Ständig växelverkan
Samisk renskötsel bygger på att renen är semidomesticerad och har kvar sitt naturliga flock- och vandringsbeteende. Beteendet är nödvändigt för att genomföra en lyckad vinterbetessäsong. Inom vintergruppens område flyttas hjorden runt till olika platser för längre eller kortare perioder. Där ”kantbevakas” renarna för att hållas samlade tills en ny förflyttning är nödvändig. Arbetet sker i enlighet med renskötarnas kunskap och innevarande vinters förutsättningar. De myrar, höjder sluttningar, älv- och bäckdalar, hedar, strandlinjer med mera som finns i landskapet påverkar hur renarna rör sig och hur renskötseln måste bedrivas.

Renskötsel sker således i växelverkan mellan djur, vind, temperatur, nederbörd och landskapets utseende.

Betesgång
Renen förflyttar sig under betesgång. Den gör det för att hitta de betesresurser som är utspridda i landskapet. Betesresursernas tillgänglighet kan variera beroende på landskapets utseende och omständigheter som beror på mänskliga aktiviteter (vägar, järnvägar, friluftsliv, skogsbruk med mera).

Renskötarnas uppgift
Det är renskötarens uppgift att i förhållande till rådande förutsättningar flytta renarna till lämpliga platser.  Områden nödvändiga för renskötsel beskrivs bättre med de olika funktioner som landskapets olika delar tillhandahåller, som betesland, flyttled, rastbete. Det är dessa delar som beskrivs i en renbruksplan.