Rörelsemönster
Det finns tre huvudtyper av samebyar, fjäll-, skogs- och koncessionssameby. Generellt kan sägas att en fjällsameby flyttar från kalfjäll till skogsland beroende av säsong. Detta innebär i extrema fall flyttningar på upp mot femtio mil, medan vissa fjällsamebyar längst i söder endast flyttar fyra till fem mil mellan sommar och vinterland. En skogssameby har ofta ett mer kontinuerligt och betydligt långsammare rörelsemönster vid flytt, men även detta varierar beroende av samebyns arrondering. Koncessionsrenskötseln är den som generellt är mest stationär.

Hög flexibilitet
Rennäringen är till sin natur en verksamhet som bygger på hög flexibilitet i förhållande till miljö- och vädermässiga variationer. Anpassningsförmågan kan därför av tradition anses vara hög. I dagsläget är emellertid utrymmet för att utnyttja denna anpassningskapacitet starkt begränsad pga kraftigt ökat tryck från övriga intressen i traditionella renbetesområden; exempelvis gruvnäring, skogsbruk, fjällturism, etablering av vindkraftsparker, rovdjurspredation etc. Dessa aktiviteter som kan förväntas bestå eller öka framöver, fragmenterar landskapet och försvårar för renbetet.

Vinterbete
I vinterlandet bedrivs oftast renskötsel på så sätt att samebyns totala vinterhjord delas upp i vintergrupper. Indelningen är nödvändig för att kunna beta vinterns betesområden på ett resurseffektivt sätt.

Ständig växelverkan
Samisk renskötsel bygger på att renen är semidomesticerad och har kvar sitt naturliga flock- och vandringsbeteende. Beteendet är nödvändigt för att genomföra en lyckad vinterbetessäsong. Inom vintergruppens område flyttas hjorden runt till olika platser för längre eller kortare perioder. Där ”kantbevakas” renarna för att hållas samlade tills en ny förflyttning är nödvändig. Arbetet sker i enlighet med renskötarnas kunskap och innevarande vinters förutsättningar. De ”naturelement”^[1] som finns i ”landskapet”^[2] påverkar hur renarna rör sig och det sätt på vilket renskötselns måste bedrivas. Man kan säga att renskötsel sker i växelverkan mellan vind, temperatur, nederbörd och landskapets utseende.

Betesgång
Renen förflyttar sig under betesgång. Den gör det för att hitta de betesresurser som är utspridda i landskapet. Betesresurserna är på grund av naturgivna och antropogena omständigheter mer eller mindre svårtillgängliga.

Renskötarnas uppgift
Det är renskötarens uppgift att i förhållande till rådande förutsättningar flytta renarna till lämpliga platser. Därför är begreppet areal i gängse mening inte tillämpligt för att beskriva de områden som är nödvändiga för renskötsel. Områdena beskrivs bättre med de olika funktioner som landskapets olika delar tillhandahåller, vilka behövs för att upprätthålla en varaktig renskötsel.