Traditionell ekologisk kunskap bland samiska renskötare i norra Sverige om kärlväxter som betas av ren

Hur mycket vet renskötare om vilka växter som betas av ren under olika delar av året? Vår undersökning visar att man hade bäst kännedom om de växter som betas under snöperioden. Det är viktigt när renskötaren ska välja lämpliga betesområden åt renarna. I övrigt var kunskapen stor om växter som man använde för eget bruk.

Samerna har en lång relation till renen – först som jägare och sedan som renskötare. Både då och nu är det viktigt att känna till renens beteenden – både hur den rör sig i landskapet samt vad den betar under olika klimatvariationer och olika årstider. Utan sådan kunskap hade samerna knappast kunnat försörja sig i norra Skandinavien med långa kalla vintrar och korta svala somrar. Troligen har kunskapen om renen förändrats från den tid då renen jagades till idag då den är ett domesticerat djur. Då var det inte intressant att veta vilka växter renen betade, utan det var intressant att veta var renarna befann sig och hur de vandrade mellan olika områden. Idag är det fortfarande intressant att veta var renarna befinner sig under olika omständigheter, men idag ger renskötarna också akt på vad renarna betar och då särskilt under vinterbetesperioden.

Undersökning
Iden här undersökningen fick sjutton renskötande samer från norra Sverige, födda före 1950, och från fyra samebyar (Udtja, Girjas, Leavas och Gabna), se på 40 kärlväxter utan namn och utklippta ur boken ”Renbetesflora” av Warenberg m fl, växter som uppgetts betas av ren. Renskötarna fick ange om de kände igen växten och om de hade namn på den och om renen betade växten.

Växtarter och växtsläkten
Vi förväntade oss att kunskapen om vad renar betar under barmarkstiden skulle vara viktig för renskötarna i arbetet med renarna. Av de växter som visades identifierade de tillsammans 21 växtarter och fem växtsläkten. Särskilt uppmärksammade de växter som de själva nyttjade som t.ex. fjällkvanne (Angelica archangelica archangelica) och ängsyra (Rumex acetosa) samt olika bärris, men även speciella betesväxter som t.ex. sjöfräken (Equisetum fluviatile)och vattenklöver (Menyanthes trifoliata) uppmärksammades. Arter som renskötarna identifierade som betesväxter fanns även rapporterade i vetenskaplig litteratur. Den grupp av gräs som kallas för sitnu av samtliga informanter angavs vara vintergrön och nästan alla sa också att den även betades vintertid. Ett annat ord för gräs är rássi men då menade man egentligen inte bara gräs utan även andra örter, utom vedartade växter som bärris och buskar. Under samlingsnamnet rássi menade man att det var växter renen betade under sommarmånaderna. Då det gäller detaljkunskap om kärlväxter var den ganska liten och endast ett fåtal var namngivna av flera renskötare. De växter de kände igen var sådana de själva använde i sitt kosthåll och växter som renarna betade under perioder med begränsad tillgång på mat, d.v.s. under snöperioden.

Skillnad på sommar och vinter
Slutsatsen är att renskötarnas kunskap om renens betesväxter är betydligt detaljrikare för de växter som betas under snöperioden. Detta kan förklaras med att man i allmänhet har en betydligt närmare kontakt med renarna vintertid än under sommaren. De tama renar (härkar) man tidigare (före 1950-talet) hade för klövjning och som dragdjur höll man i hägn eller bundna under vintertid, medan de fick gå med den övriga hjorden under sommaren. Kunskapen om sommarbetesväxter kanske inte heller är så viktiga i renskötselarbetet då renarna hittar sin mat själv, medan man under vintern aktivt flyttar renarna i mindre hjordar mellan olika betesområden. Vintertid är det säkerligen viktigare för renskötarna att veta vilka växter renen föredrar, eftersom de ska välja lämpligt område att beta på.