Avsaknaden av gruvskatt och avsaknaden av krav på vinstdelning till urfolk och lokalsamhällen lyfts ofta i debatter. Det gör Sverige till ett billigt land att exploatera i. Lokalbefolkningen kan ha stora farhågor och undrar vad som händer med den förstörda marken när fyndigheterna är slut och gruvan upphör. Ett utländskt bolag behöver inte ta ansvar och städa upp efter sig. Att återställa marken är i princip en omöjlighet.
Stora miljö-, natur- och kulturvärden står på spel i Sverige. Det handlar om renskötselns och den samiska kulturens fortlevnad. Dagbrott tillsammans med infrastruktur kan i slutänden splittra upp renbetesmarkerna och omöjliggöra en traditionell renskötsel. Den gröna infrastrukturen som renen är beroende av fungerar inte längre.
Den kraftigt expanderande gruvindustrin utgör ett direkt hot mot renskötseln, och därmed mot basen för den samiska kulturen: Renar kan inte äta sten. De kan heller inte vandra mellan årstidsbeten när ett gruvhål blockerar flyttleden.
FN:s specialrapportör för urfolksrättigheter menar att ingrepp i urfolks egendomsrätt till land som enbart tjänar privata vinstintressen, sällan utgör ett legitimt samhälleligt intresse och att sådana ingrepp i princip aldrig är proportionerliga. Men Sveriges minerallag ställer samerna maktlösa inför gruvetableringar trots att FN påtalat att deras samtycke till sådan verksamhet krävs. Förutom att samebyar upparbetat en egendomsrätt bryter gruvverksamhet även mot en rad andra mänskliga rättigheter, såsom rätten till kultur och till hälsa.