I dag tar vi emot resultatet av flera års arbete i Sanningskommissionen för det samiska folket.
Det är ett historiskt ögonblick.
Men framför allt står vi vid ett vägskäl.
För frågan är inte bara vad som har hänt. Frågan är vad Sverige gör med den kunskap som nu finns på bordet. Hur ska relationen mellan staten Sverige och det samiska folket se ut framöver?
Den relation vi har i dag fungerar inte. Framför allt fungerar den inte för det samiska folket.
Och det är viktigt att säga att det som Sanningskommissionen har arbetat med inte enbart handlar om vår historia. Konsekvenserna av den svenska statens politik finns mitt ibland oss. Och delar av de strukturer som har skapat dem finns fortfarande kvar.
Jag använder starka ord när jag säger att tvångsassimilering fortfarande pågår 2026. Men påverkan på vår kultur är också stark.
Samiska barn kan gå in i det svenska utbildningssystemet med ett levande samiskt språk och komma ut med ett betydligt svagare språk – eller utan språket. Sverige uppfyller inte sina (egna) åtaganden. Kommuner uppfyller inte (alltid) de krav som lagstiftningen ställer. Barn får inte den undervisning de har rätt till. Uppföljningen är otillräcklig och kommuner som inte lever upp till sitt ansvar möter få konsekvenser.
Det är inte bara en utbildningsfråga. Det handlar om möjligheten för ett folk att föra sitt språk vidare till nästa generation.
Vi ser andra exempel.
Vi ser diskriminerande strukturer också i dagens lagstiftning och förvaltning.
Sverige har misslyckats med att skapa en rovdjursförvaltning som förmår balansera skyddet av rovdjur med skyddet av det samiska folkets rättigheter och den samiska renskötseln.
Konsekvenserna bärs i mycket stor utsträckning av renskötarna själva – ekonomiskt, praktiskt och personligt. Det finns dessutom skillnader i hur samhället ser på och ersätter skador på andra tamdjur jämfört med hur renar som dödats av rovdjur ersätts.
Och vi har under senare tid också hört ett politiskt språkbruk om samer, renskötsel och renskötare som jag menar hade varit svårt att föreställa sig för bara några år sedan. Ord spelar roll. Särskilt när de uttalas av människor med makt.
Det finns en historisk kontinuitet i detta som vi måste våga se.
Den svenska staten har genom sin lagstiftning kategoriserat och splittrat det samiska folket. Det har skapat djupa sår, diskriminering och utanförskap.
Konsekvenserna lever kvar än i dag. Många samer står utan verklig tillgång till sitt språk och sin kultur och sina marker.
Därför kan sanningen om historien inte skiljas från frågan om hur Sverige agerar i dag.
Och det gäller också Sametinget.
Det samiska folket går till val. Vi väljer våra företrädare och vi väljer en politisk riktning för Sametinget. Väljarna ska kunna förvänta sig att den ledning de röstar fram också har möjlighet att förverkliga den politiska viljan inom det samiska samhället.
Men så fungerar det inte fullt ut idag.
Sametingets folkvalda ledning måste i avgörande frågor övertyga Sveriges regering – vald av den svenska majoritetsbefolkningen – om våra prioriteringar för att få mandat, uppdrag och ekonomiska förutsättningar att genomföra dem.
Det är en demokratisk fälla.
Det samiska folket får välja sina företrädare, men de folkvalda får bara begränsade möjligheter att genomföra den politik som väljarna har röstat för.
Så vi kan inte fortsätta.
Regeringens styrning av Sametinget genom regleringsbrev, särskilda uppdrag och finansieringsbeslut innebär att utrymmet för det samiska folkets egna politiska prioriteringar begränsas.
Sametinget måste få vara det samiska folkets parlament fullt ut och kunna agera utifrån det samiska samhällsbyggets behov.
Den svenska Sanningskommissionen är den sista av de nordiska processerna av detta slag. Vi har kunnat följa hur sannings- och försoningsprocesser på andra håll har satt förändringar i rörelse.
Därför är förväntningarna stora.
Det samiska folket står nu vid vägskälet och väntar.
Vad händer nu?
Vad gör Sverige när sanningen om dess politiks konsekvenser ligger på bordet?
Vi har förhoppningar på Sveriges regering. Vi ser fram emot kraftfulla åtgärder och framför allt att arbetet börjar.
Men vi vet också vad som kan hända när samiska rättigheter aktualiseras och diskuteras offentligt.
När statliga utredningar presenteras, när historiska orättvisor synliggörs eller när samiska rättigheter ställs mot invanda föreställningar om mark, resurser och ägande, då väcks starka reaktioner, som allt för ofta övergår de i hat, hot och kränkningar riktade mot enskilda samer.
Detta måste den svenska staten vara väl medveten om – och vara beredd att agera kraftfullt emot.
För det handlar inte bara om enskilda människors beteende. Också detta har en historia.
Under mycket lång tid har majoritetssamhället fått lära sig en berättelse om Sveriges samhällsbygge där den samiska historien, samiska rättigheter och statens eget agerande alltför ofta har varit frånvarande eller beskrivits ensidigt.
När den berättelsen nu utmanas kan det skapa både motstånd och ilska. Men det får aldrig innebära att enskilda samer ska behöva bära konsekvenserna i form av hat, hot och kränkningar.
Därför handlar en sanningsprocess inte bara om att det samiska folket ska få sin historia erkänd. Sanningen måste också nå majoritetssamhället.
Sverige måste våga berätta hela sin historia för hela sin befolkning.
Det är också en förutsättning för att vi ska kunna bygga en annan relation mellan det samiska folket och det svenska samhället.
Det samiska folket är ett fredligt folk. Vi har aldrig fört krig. Vår kamp har förts med ord, i skrift, genom organisering och genom en envis vilja att bli hörda.
Det kan vi följa genom hela den samiska organisationshistorien, från slutet av 1800-talet och framåt. Samer organiserade sig därför att lagstiftning och samhällsutveckling påverkade våra liv, våra marker, våra språk och våra möjligheter att själva forma vår framtid.
Sedan Sametinget bildades har den dialogen blivit alltmer omfattande.
Vi har skrivit. Vi har talat. Vi har utrett. Vi har förklarat. Vi har påmint om rättigheter och om Sveriges åtaganden.
Det mesta är sagt. Mycket är skrivet.
Och i dag läggs ytterligare en mycket viktig del av sanningen på bordet.
Nu måste nästa fas börja.
Nu krävs handling.
Det är vad vi förväntar oss av Sverige – ett land som vill stå upp för mänskliga rättigheter, demokrati och folkrätt. Det måste också gälla i relationen till det samiska folket.
Det steg vi nu har framför oss är stort. Det kommer att vara utmanande, men jag tror också att det kan vara början på någonting mycket positivt.
Vi ser fram emot att ta del av de uppmaningar och förslag till åtgärder som kommer med slutbetänkandet.
Från Sametingets sida är vi beredda att ta ansvar och vara delaktig i den processen.
Sametinget måste vara en självklar part i det arbete som nu följer. Inte bara någon som får lämna synpunkter på andras förslag, utan det samiska folkets folkvalda organ, med en central roll i att forma vägen framåt.
Vi ser fram emot att tillsammans skapa en ny framtid för det samiska folket – en framtid där våra rättigheter respekteras, där våra språk kan växa, där vår kultur kan utvecklas och där det samiska folket får verkliga möjligheter att forma sitt eget samhälle.
Sanningen ligger nu på bordet.
Det samiska folket står vid vägskälet och ser skylten som pekar framåt mot vägen till Rättvisan, den enda anständiga vägen för Regeringen att välja och sedan hålla en god fart framöver.
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort och hjärtligt Tack till alla ni samer som bidragit med era berättelser, er livshistoria är resultatet av den politik som är förd mot oss samer, era bidrag är en bärande del av utredningen, ja hela utredningens hjärta och själ.
Jag vill också Tacka Sanningskommissionen både de som började och de som avslutade och så klart ni som varit med hela vägen, det här har inte varit en vanlig statlig utredning, utan som vanligt med samiska frågor, mer av allt, Tack för allt engagemang som är nedlagt i utredningen.
Från Sametingets sida är vi nu beredda att gå in i nästa fas och ser fram emot ett gott samarbete med vår nya regering.