Lyckseles gamla begravningsplats användes under 1600- och 1700-talet. Alla samer i områdena runt Umeälven, Vindelälven och under en viss tid även Ångermanälven, hade skyldighet att begrava sina döda på Lycksele kyrkogård. Det var under en arkeologisk utgrävning sommaren 1950-51 som kvarlevorna grävdes upp och skickades iväg för analys. Västerbottens museum var ansvarigt för utgrävningarna och syftet var enbart att ta reda på var den gamla kyrkogården legat så att inte byggnader placerades direkt på den.

 

Men utgrävningen väckte intresse hos etnologen Ernst Manker från Nordiska museet i Stockholm, hos Bertil Lundman som arbetade på rasbiologiska institutet i Uppsala, och hos Historiska museets chefsosteolog Nils-Gustaf Gejvall, och fokuset förändrades. Kvarlevorna skickades ner till Historiska museet för analys och skulle därefter omedelbart återbördas enligt ett avtal som finns bevarat. Trots återkommande krav från dåvarande landsantikvarien på Västerbottens museum återlämnades inte kvarlevorna. Fokuset hamnade helt och hållet på kyrkogården istället för att omfatta hela marknadsplatsen och avtalet om att lämna tillbaka kvarlevorna följdes inte upp.

 

Bevarade brev och anteckningar visar att det fanns rasistiska tankegångar bland några av forskarna och forskningsintresset verkade främst handla om huruvida de var samer eller inte. Det fanns en uttalad vilja från Gejvall att få behålla kvarlevorna, vilket kan ha varit en del av förklaringen till att de inte lämnades tillbaka som avtalats.

Det hela föll i glömska till 2013 då Västerbottens museum fick materialet från Statens Historiska museum. Länsmuseet kontaktade då Líksjuon Sámiensiäbrrie (Lycksele sameförening) i syfte att efterfråga deras önskemål om återförande av de mänskliga kvarlevorna, i enlighet med museets policy för repatriering. Líksjuon Sámiensiäbrrie gjorde omedelbart en formell hemställan – ett krav på återförande.

På Urfolkens dag, den 9 augusti 2019, skedde ett återbördande av kvarlevor till sin ursprungliga viloplats, även kallad repatriering, på Gammplatsen i Lycksele. För att göra ceremonin och högtidlighållandet stort och värdigt har Líksjuon Sámiensiäbrrie arbetat tillsammans med Svenska kyrkan, Södra Lapplands pastorat.

– Hur döda personer behandlas påverkar oss väldigt starkt. Att vara respektfull mot de döda är ett sätt att visa respekt för varandra och att människokroppen är okränkbar. Vi känner oss tillfreds med att dessa individer ska få återförenas med sina nära och kära, säger Mikael Jakobsson, ordförande Líksjuon Sámiensiäbrrie.

Medlemmarna i Líksjuon Sámiensiäbrrie har diskuterat hur återbördandet till jorden ska gå till på ett värdigt sätt. Äldre föreningsmedlemmar önskade att näversvepningar skulle användas, så som gjorts i äldre tid. Huruvida de som begravts verkligen var kristna eller inte har diskuteras, liksom det faktum att alla inte är det nu. Det är mycket att ta hänsyn till. Kyrkans företrädare och Líksjuon Sámiensiäbrrie är i huvudsak överens om att det kristna inte ska dominera ceremonin, utan vara en del av det.