Begreppet repatriering kommer av medeltidslatin (repatrio) där re- betyder åter och patria betyder fädernesland. Urfolk över hela världen jobbar med att få tillbaka sina anfäder och föremål som hämtades för att visas och undersökas. Rasbiologer var speciellt intresserade av mänskliga kvarlevor.

Rasbiologi var en gång ett akademiskt ämne som studerade människoraser. Idag betraktas rasbiologin som en pseudovetenskaplig lära utan vetenskaplig grund. De rasistiska idéerna och läran om olika kulturstadier började växa fram mot slutet av 1700-talet, nådde sin höjdpunkt under början av 1900-talet och försvagades efter andra världskriget. Carl von Linné kopplade tidigt utseende till karaktär, men det var på 1800-talet som forskare mer allmänt började ge rasbegreppet en vidare betydelse.

Den svenske antropologen Anders Retzius indelade på 1840-talet människoraser efter skallindex (långskallig och kortskallig). Hans son Gustaf Retzius hävdade att den svenska nationen var den mest homogena av alla europeiska nationer med 87 procent långskalliga och endast 13 procent kortskalliga. På 1870-talet blev rastänkandet en integrerad del av den vetenskapliga och politiska debatten. År 1921 inrättades Statens institut för rasbiologi i Uppsala med läkaren Herman Lundborg som chef. År 1958 bytte institutet namn till Institutionen för medicinsk genetik och knöts till Uppsala universitet.

Alla idéer om olika rasers egenskaper, svagheter och sjukdoms- tillstånd förpassades till historiens mörkrum. Men i verkligheten har idéerna om lägre och högre stående kulturer levt kvar under lång tid och påverkat både riksdagsbeslut, myndighetspersoners attityder och den vetenskapliga och politiska diskursen, ja kanske till och med samers syn på sig själva.