Elsa Laula var en samisk ledargestalt i början av 1900-talet. Hon valdes år 1904 som talesperson för ”lapparna i Åsele, Wilhelmina och Lycksele” och begav sig till Stockholm för att berätta för kungen Oscar II om hur svårt samerna fått det på grund av skadeersättningsskyldigheten ovanför odlingsgränsen.

I slutet av 1800-talet ansågs samerna bara passa för renskötsel och de kunde inte livnära sig på andra sätt. Samerna var som barn som staten måste ta hand om. Rätten att fatta egna beslut togs ifrån dem, t ex då lappfogdar inrättades som skulle hantera konflikter mellan nybyggare och renskötande samer. En faderlig förmyndarmentalitet utvecklades. Svenskar visste bäst vad samerna behövde och inte behövde och samers protester uppfattades som barnsliga och ogrundade. Den första renbeteslagen från 1886 återspeglar den svenska synen på ”en genuin samisk kultur”.

Att Elsa kan argumentera och är tvåspråkig gör att hon ofta väljs som taleskvinna – men hon blir också smutskastad både på möten och i tidningar. Hon utmanar makten och tar för sig i en tid då kvinnor inte ens har rösträtt. Precis som Siri Broch Johansen skriver i sin bok Elsa Laula Renberg – Historien om samefolkets stora Minerva, så mötte hon motstånd både för att hon var same och för att hon var kvinna.

Hon var före sin tid, hon kunde se längre fram än de flesta, och hon kunde förmedla sina tankar till andra både skriftligt och muntligt.

Hon skrev till och med en pamflett som hette ”Inför lif eller död” och som blev uppläst i Sveriges riksdag 1918. Hon måste blivit glad när hon fick höra om det, denna stridbara kvinna som ofta råkade i konflikter för att hon inte kunde vara tyst och inte kunde kompromissa. Men vem var hon egentligen?

Elsa Stina Larsdotter Laula föddes som fjärde barn till Kristina Laula och Lars Thomasson Laula den 29 november 1877. Hon växte upp i ett fattigt hem i Gajokfjäll i Dikanäs, Vilhelmina. Barndomshemmet bestod av ett litet kök, farstu och kammare och där bodde det ett tiotal personer. Hon gick på Lappmissionens internatskola i Bäcksele i tre år, 1888-1891. Barnen brukade inhysas hos bönder i trakten och fick resa hem två gånger per år och ibland kom föräldrarna och hälsade på.

När Elsa var nio år hamnade hennes far Lars i fängelse för att han stulit betande kreatur. Han hade inte råd att betala skadeståndet som han dessutom krävdes på, en uträkning visar att hans lösöre var värt 9 kronor. Familjen Laula levde troligen på välgörenhet från andra samer och bidrag från fattigkassan. Kanske ”gömde” andra samer deras renar i sina hjordar för att de inte skulle tas ifrån familjen som straff.

Åren från 1892 var oår med dåligt vinterbete för renarna. Det var inte längre möjligt att fortsätta med renskötsel, och familjen Laula började med småbruk på sitt lappskatteland, den mark de betraktade som sin och kallade för Kanaan. Det ledde till konflikter med nybyggare eftersom samer inte fick lov att bruka jord och inte hade papper på sin mark. I juli 1899 skulle det hållas en rättegång, men Elsas far och åttaårige bror drunknade dagen innan. Ett halvår senare deltog Elsas mamma Kristina 1900 i en delegation som reste till kungen för att klaga på renbeteslagen från 1898. Renägande samer var då ersättningspliktiga för att renar betade på slåttermark ovanför odlingsgränsen. Hon fick då ett kungabrev som gav henne rätt att bebo och bruka Kanaan så länge hon levde. Vilken förebild hon måste ha varit för Elsa!

1901 tog samen Hans Magnus Nilsson upp frågan om samers rätt att driva jordbruk i ett brev till kungen. Sommaren 1904 reste Torkel Tomasson, Elsa Laula och Johan Enok Nilsson till Stockholm för att träffa kungen och tala för samerna i Åsele, Lycksele och Vilhelmina. Elsa Laula blir omskriven i tidningar och får kontakter i Fredrika Bremer-förbundet. I Stockholm beskriver tidningarna henne som en energisk, aktiv och vältalig kvinna. Hon kan tala inför publik, hon får värdefulla kontakter och hon är bra på att bygga nätverk, särskilt bland icke-samer.

I augusti 1904 bildades Lapparnas Centralförbund och Elsa blev dess ledare. Grundandet sammanföll med tryckningen av Elsas pamflett som trycktes i 6000 ex och skickades till alla rikets tidningar. En månad senare bildades Fatmomakke sameförening och månaden efter Tärnaby sameförening. Elsa beskriver i sin pamflett att samernas problem är kolonisationen, och att lösningen heter organisation.

Hennes framgångar och frispråkighet leder till motstånd och kontroverser, särskilt i Västerbotten. Tidningen Umebladet beskriver Elsa i några nummer under 1906 och 1907 som ”lappflicka” och ”en i fantasidräkt klädd kvinna”. Hon är långrandig, självsäker, osympatisk. Hennes tal kallas för oerhört svammel ”som väl tar rekordet i det rosenrasande”. De män som svarar henne beskrivs däremot som lugna och sakliga. Under Åsele marknad är det enligt Umebladet en äldre samekvinna som läxar upp Elsa och tycker att hon börjat växa för mycket i egna ögon och påminner henne om att hon ”med hänsyn till börd” inte har något att brösta sig över.

1907 flyttade Elsa till Norge, kanske för att komma undan alla stridigheter ett tag. Hon gifte sig med Thomas Persson Toven, bytte namn till Renberg, och blev kvar där. Det politiska arbetet fortsatte på norsk sida. Thomas verkar ha varit en modern man. Han delade Elsas politiska intresse och bidrog till att hon kunde kombinera politik och familjeliv. Hon å andra sidan deltog i det slitsamma renskötselarbetet och födde sex barn. Men även på norsk sida blir det konflikter.

1916 beslutade Brurskankens samiska kvinnoförening att försöka arrangera ett större möte för samer i Trondheim den 6 februari 1917. Efter några tunga år då bland annat hennes förstfödde son dött i tuberkulos, tog åter Elsa på sig ett ansvar för att organisera och genomföra detta möte som med historiens glasögon kan sägas vara höjdpunkten i hennes politiska liv.

I en intervju från Nordlands tidning den 13 augusti 1929 säger Elsa lite bittert: ”Tre gånger har jag varit på det kungliga slottet i Stockholm och talat för lapparnas sak. - - - Jag har också försökt att organisera samerna till ett folk, fortsätter hon. Men det går icke. De vill leva för sig i sin värld.”

Våren 1931 dog Elsa Laula i tuberkulos, 54 år gammal. Hon blev utsatt för både skvaller och smutskastning och var en omstridd person när hon levde. Hon var inget helgon. En del gillade henne, och andra avskydde henne. Oavsett så var hon en ovanlig kvinna med en stark personlighet.

Jubileumsskriften från Fatmomakke sameförenings 75-årsjubileum sammanfattar: ”Men drömmen om samisk enhet finns kvar. Näringsfång och kultur, två sidor av samma sak, ett hävdande av samisk identitet och en framtid för samerna som grupp med en egen kultur och eget språk och en stark medbestämmanderätt i sitt område.”

Källor:

”Elsa Laula Renberg – Historien om samefolkets stora Minerva” av Siri Broch Johansen.
Jubileumsskrift ”Fatmomakke sameförening 1904-1979”.