I Svenska Dagbladets ledare^[1] 31/10 uppmanar Peter Wennblad regeringen att lägga ned sanningskommissionen för det samiska folket. Han är uppenbarligen rädd att kommissionen ska bredda bilden av Sveriges historia och att vittnesmål ska komma fram. Kravet i sig talar för hur viktig en sanningskommission för det samiska folket är, skriver Marie Persson Njajta, sammankallande för Sametingets styrgrupp för en sanningskommission.

2021 fattade regeringen beslutet att inrätta en sanningskommission för det samiska folket. Kravet kom från det samiska folket som är ett urfolk. Kommissioner som granskar mänskliga rättighetsövergrepp och låter vittnesmål komma fram har använts runt om i världen för att granska och sprida ljus över oegentligheter och övergrepp som skett mot enskilda individer, familjer och folkgrupper. Människor som utsatts för förtryck, kolonialism, rasism, folkmord, krigssituationer, allvarliga konflikter med mera. Mekanismen bygger på grundläggande mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter skyddas av det internationella samfundet och bygger på en mänsklig värdighet. Sannings- och försoningskommissioner har skett i Sydafrika, Norge, Kanada, Grönland, Australien, Belgien, Guatemala, Peru, Colombia med flera.

För dem som varit utsatta för övergrepp kan tillsättandet av en kommission bidra till läkning om kommissionens uppdrag innehåller upprättande åtgärder. Kommissionen arbetar oberoende efter ett mandat, beslutat av regeringen i samråd med Sametinget. Mandatet välkomnar en bredd av historier, även i tid. Något som är viktigt då till exempel lagstiftning och statlig politik från 1886, 1928 och 1971 påverkat hela det samiska folket, och påverkar oss än idag.

"Sanningskommission" är ett kraftfullt ord, då det pekar på att vi idag inte vet hela bilden. Det betyder att historier, skeenden, vittnesmål och fakta behöver komma fram i ljuset. Det kan både vara sådant som varit känt och sådant som inte varit känt, i syfte att skapa en bättre situation, förnyade relationer och kunskap.

Det är ett stort och ansvarsfullt uppdrag som getts till sanningskommissionen. Kommissionen har föregåtts av ett ca tioårigt gediget förarbete från Sametinget^[2] där även internationella experter bidragit med kunskap. Arbetet har varit transparent.

Sametinget är det samiska folkets folkvalda organ. Vi arbetar med knappa resurser och begränsat inflytande, trots att vi ska representera hela det samiska folket. Vill man lära sig mer om våra förutsättningar kan man jämföra staternas budgetar till Sametinget i Norge respektive Sverige, samt möjligheter till inflytande. Där finns information att hämta.

Det Wennblad gör är att han nedvärderar oss samer och även Sametinget, gång på gång i ledartexter och inlägg. Wennblad har i en podd på Svenska Dagbladet uttalat: ”Om konflikten inte löses ut då kommer det smälla. Det är dit vi är på väg.” Han varnar för ”samisk terrorism”. Under ett panelsamtal^[3] på bokmässan då han tillfrågas om sin framtidsvision beskriver han sin tro på en diskussion om att Sverige ska ”dra sig ur” de FN-konventioner man undertecknat. Detta är extrema uttalanden. Ett syfte verkar vara att bana väg för den s.k. gröna omställningen så att markerna i Sápmi ska kunna exploateras mer.

Det jag kan utläsa av kravet till regeringen som levereras av Wennblad, som ska tillhöra den tredje statsmakten, är att han nu vill tysta vittnesmålen som inlämnats till sanningskommissionen. Det finns en rädsla för vad som kan komma fram genom kommissionens arbete. En rädsla för vittnesmål om kränkningar av mänskliga rättigheter, om trauman och övergrepp mot det samiska folket. Han kräver att regeringen ska ”stoppa” och lägga ned kommissionen. Kravet i sig talar för hur viktig en sanningskommission för det samiska folket är.

Som ett exempel av flera har jag själv vuxit upp med människorättsövergrepp, våld, rättsliga övergrepp och osynliggörande av oss sydsamer. Jag har dock lyckats hålla kvar mitt samiska liv i markerna med traditionellt fiske. Hela vårt liv kretsar kring livet i markerna men innebär en ständig kamp. Våra liv ifrågasätter statens ageranden och vi lever med konsekvenserna av statliga ingrepp varje dag. Än så länge finns sådana som jag kvar men vi blir färre och färre. En historia som den här om en sydsamisk kvinna som försöker leva i Västerbottens län, synliggörs inte i historieböckerna. Ur statens perspektiv vore det bäst om en sådan historia fortsatt tystades och inte fanns.

Jag är bekymrad över att ordföranden valt att lämna kommissionen. Om det beslutet i någon mån har påverkats genom påhopp från en ledarskribent i en av Sveriges största dagstidningar som vill försöka tysta sanningskommissionen, är det allvarligt.

Från Sametingets håll ska vi se över situationen och göra vad vi kan för att påskynda tillsättandet av en ny ordförande.
 

Marie Persson Njajta
Ledamot i Sametingets styrelse
Sammankallande för styrgruppen för sanningskommissionen