Renen betar selektivt av många olika växter beroende på säsong. Under vintern består kosten mest av lavar. När betet är låst på marken letar renen efter hänglaven som växer på tall. Renskötare kan även stödutfodra med pellets för att renarna inte ska svälta. Vinterbetet är avgörande för renens överlevnad även om deras ämnesomsättning ställer om till en magrare kost.
När fjällrenarna når kalvningslandet sprider vajorna ut sig i lågfjällsområdet för att föda sina kalvar. Renarna söker sig ofta till skyddade sydsluttningar där snön tinar först. Nu äter renen upp sig för att till hösten vara stora och feta.
På våren väljer renen de växter som har högst näringsinnehåll, bland annat polarull, ängsull och tuvull som grönskar tidigt. Renens betande och klövtramp innebär störningar på växtligheten som bidrar till ört- och artrikedom. Småplantor av björk och vide hålls tillbaka, visar forskning från Centrum för biologisk mångfald, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU).
Även fiskar kan vara beroende av renens betande. Rödingen är beroende av det klara kalla vattnet i fjällsjöarna och när renen betar hindrar förbuskning kring fjällsjöarna. När det blir mer buskar hamnar mer löv i vattnet och vattnet blir brunare. Då kan rödingen inte längre leva där.
Renen kan även minska effekterna av klimatförändringarna. När trädgränsen kryper uppåt minskar utrymmet för alpina arter. Renbetet bromsar utvecklingen. De betade ytorna reflekterar mer värme så att att uppvärmningen blir mindre än om marken täckts av ris och buskar.
Renen bidrar med andra ord till bevarandet av biologisk mångfald.