"Ett urfolk härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fastställande av nuvarande statsgränser och vilka har behållit en del eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner."
Så lyder den vanligaste definitionen av ett så kallat urfolk eller ursprungsfolk. Ofta lägger man även till att folket självt måste anse sig vara ett urfolk, d v s självidentifikation.
Det samiska folket har aldrig haft ett eget land med gränser men man har rört sig över stora områden som jägare, fiskare och samlare sedan urminnes tid. Det finns arkeologiska fynd av olika slag samt hällristningar och hällmålningar som är flera tusen år gamla. Det finns också skriftliga källor som är närmare 2000 år gamla, som visar på samernas existens i Skandinavien och på Kolahalvön.
Siida-systemet
Basen för försörjningen var under flera tusen år familjegruppen. När vildrensjakten blev det viktigaste försörjningssättet ca 1500 f. Kr växte siiddasamhället fram. En siida var ett effektivt jaktlag som bestod av ungefär tio familjer. Gränserna för siidans territorier var kända för alla i den egna och de omgivande siidorna. Siidasystemet fortsatte att utvecklas när den storskaliga renskötseln växte fram på 1600-talet. I protokoll och husförhörslängder från 1700- och 1800-talen angavs till exempel vilka skatteland samerna hade, och till vilka "lappbyar" de hörde. Men det samiska självbestämmandet minskade gradvis när samerna drogs in i den svenska byråkratin.
Riksgränsen mellan Sverige och Norge
När Sverige efter stora nordiska kriget slöt fred med Danmark 1720 kom man överens om att dra upp en riktig gräns mellan Norge och Sverige. Såväl på norsk som på svensk sida genomfördes en kartläggning av gränsområdet och omfattande intervjuer med befolkningen. Efter dessa utredningar fastställdes riksgränsen mellan Sverige och Norge genom Strömstadstraktaten 1751. Till traktaten hörde ett tillägg som särskilt tog upp samernas villkor – den så kallade lappkodicillen. De så kallade "flyttlapparna" hade alltid rört sig mellan markerna i Sverige och Norge och ofta betalat skatt till både den svenske och den norsk-danske kungen. Samerna var nu tvungna att välja medborgarskap men hade rätt att fortsätta röra sig över gränsen med sina renar och med detta följde vissa andra rättigheter.
Renbeteslagar från 1800-talet och framåt
I slutet på 1800-talet ville staten reglera renskötseln och definiera vem som egentligen är same, genom den renbeteslag som infördes 1886. Den förhärskande uppfattningen var att en "riktig" same arbetade med renar. Samer som levde på jakt och fiske, eller som lämnade renskötseln ansågs inte av staten vara samer. Den kulturdarwinistiska ideologin delade in kulturer i lägre och högre stående kulturer. Jägarsamhällen och boskapsskötare ansågs vara primitiva kulturer som med tiden skulle försvinna. Men i Sverige hade riksdagspolitikerna i allmänhet en paternalistisk attityd, och ville värna samerna så länge det var möjligt. I praktiken sker här parallellt en process av både assimilering och segregation, som drabbar olika samiska grupper på olika sätt.
Rasbiologin
Den rasbiologiska perioden är en historia som Sverige helst verkar vilja glömma. Samer mättes och fotograferades och studerades av "vetenskapsmän" och läkare som Herman Lundborg, professor vid rasbiologiska institutet i Uppsala. Gravar grävdes upp och mänskliga kvarlevor samlades på institutioner och muséer. För samerna är både fotografierna, böckerna och muséernas gömmor fysiska bevis på de övergrepp som begåtts mot samer genom tiderna. Det skulle ha stor symbolisk betydelse om den svenska staten skulle ta ansvar för den tid som varit och erkänna de övergrepp som skett. Att man steg för steg tagit ifrån det samiska folket äganderätten inte bara till sina egna kroppar, utan även till land och vatten. Inte med krig och våld, som många andra urfolk fått erfara, men med bläck och penna och administrativa åtgärder.
Nationell minoritet eller ett urfolk?
Begreppet nationell minoritet tillkom med minoritetsspråklagen 2000 och fick än större betydelse i minoritetsspråkreformen 2010. Enligt lagen har Sverige fem nationella minoriteter: samer, sverigefinnar, romer, tornedalingar och judar. Begreppet nationell minoritet får inte användas som ett sätt att undvika samernas urfolksstatus.
Urfolks rättigheter har (åtminstone på pappret) ett förstärkt skydd jämfört med övriga minoritetsrättigheter. Folkrättsligt går regelverket för urfolk längre än för övriga minoritetsgrupper i ett land. Enligt Regeringsformen ska det samiska folkets möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas.
Grundläggande i FN:s deklaration om urfolkens rättigheter (2007) är rätten till självbestämmande (i artikel 3). Att skydda rätten för urfolk att själva få bestämma över politisk status och att fritt få driva sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling är viktigt just för att dessa möjligheter historiskt sätt fråntagits urfolk världen över. Rätten till självbestämmande innebär inget hot mot stater eftersom att det sker inom ramen för existerande statsbildningar.
Källor: samer.se och manskligarattigheter.se