Rätten till självbestämmande består av tre delar:
- en generell politisk princip
- en del som uttrycks i internationell sedvanerätt och
- en del som följer av internationellt bindande konventioner.
Tanken om självbestämmande går tillbaka till 1700-talets upplysningstid. Kravet på självbestämmande var grundläggande i både den franska och den amerikanska revolutionen i slutet av 1700-talet.
Efter världskrigen
Efter första världskriget betonades principen om självbestämmande för att förhindra statliga övergrepp på folk utanför den egna nationalstaten.
FN:s föregångare Nationernas Förbund (etablerat 1919) refererade till principen om folkens självbestämmande som en ideologisk och politisk princip. Efter andra världskriget och etableringen av FN år 1945 framstod självbestämmande inte bara som en princip utan som en rättighet för alla folk. Rätten till självbestämmande uttrycks i FN-stadgan (artikel 1 (2) och 55 samt kapitel XI och XII).
Alla folk har rätt till självbestämmande. I kraft av den rätten bestämmer de själva sin politiska status och råder själva över sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling.
Folkrättsliga dokument
Självbestämmanderätten har uttryckts i tre resolutioner antagna av FN:s generalförsamling (1960 års Deklaration om Självständighet för Kolonierna och deras Folk, 1960 års Resolution 1541 (XV) och Deklarationen från 1970 om Vänlig Samverkan mellan Stater).
Principen om alla folks rätt till självbestämmande har bekräftats i två centrala människorättsinstrument:
- Konventionen om Medborgerliga och Politiska Rättigheter (CCPR)
- Konventionen om Ekonomiska, Sociala och Kulturella Rättigheter (CESCR)
Den första artikeln i båda konventionerna lyder: "Alla folk har rätt till självbestämmande. I kraft av den rätten bestämmer de själva sin politiska status och råder själva över sin ekonomiska, sociala och kulturella utveckling."
Från princip till rättsregel
Rätten till självbestämmande har flera gånger bekräftats av FN-domstolen och kom till uttryck i slutdokumentet från Konferensen om Säkerhet och Samarbete i Europa (CSCE) i Helsingfors 1975. 1990 uttrycktes självbestämmanderätten i CSCE:s förklaring i Paris om det nya Europa, och 1993 i FN:s deklaration och handlingsprogram som Världskonferensen om Mänskliga Rättigheter antog i Wien. Där beskrivs rätten till självbestämmande som den mest centrala av alla mänskliga rättigheter. Den är en förutsättning för förverkligandet av övriga mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Så har tanken på självbestämmande utvecklats från en princip till att bli en allmänt accepterad rättighet, en rättsregel.