Uttalande om samisk rätt till jakt och fiske
Jakt- och fiskeuttalande från Sametingets plenum i Klimpfjäll 2004-10-20.
Samerna äger sin jakt- och fiskerätt
Samernas samtida utnyttjande av jakt- och fiskeresurserna i Sapmi bygger på en tidigare organiserad samisk mark- och resursanvändning. Denna förvaltning av bl.a. jakt- och fiskeresurserna byggde på en samisk rättsuppfattning. Samernas resursanvändning, förvaltning och rättstillämpning rörande jakt- och fiskeresurserna blev sedermera både accepterad och inkorporerad i statsbildningarna, när olika delar av Sápmi gradvis införlivades i respektive nationalstat. I Sverige kan detta utläsas i olika kungabrev, landslagarnas tillämpning och ett erkännande av den samiska rättstillämpningen inom ramen för den s.k. lapprätten. Gränstraktatet mellan Sverige och Danmark/Norge från år 1752 visar att samernas resursanvändning, förvaltning och rättstillämpning rörande jakt- och fiskeresurserna också accepterades och stadsfästes i mellanstatliga avtal.
EU:s förpliktelser
I Sveriges och Finlands anslutningsfördrag till den Europeiska Unionen erkänner EU de förpliktelser och de åtaganden som Sverige och Finland har gentemot det samiska folket enligt nationell och internationell rätt. I protokollet åtar sig Sverige och Finland att bevara och utveckla det samiska folkets försörjningsmöjligheter, språk, kultur och levnadssätt.
Samernas förfäder
De tidigaste skrivna underrättelserna om samerna är från 100-talet e Kr. Den bysantinske historieskrivaren Prokopios omtalar landet Thule år 555 e.Kr. Thule beskrivs som en stor ö med ett antal folkstammar. En av dessa folkstammar är skridfinnarna. Detta folk brukade ej jorden utan var jägare. Propopios berättade bl.a. att de nyfödda barnen ej fick modersmjölk, utan gav en bit märg att suga på där de låg insvepta i djurskinn och upphängda i träd, medan modern gick ut på jakt tillsammans med männen. Järnålderns skandinaver kallade förmodligen samerna för skridfinnar ”skidåkande jägare”, fornengelskans "skridefinna". I Orosoius världshistoria från 893 ingår en skildring av norrmannen Ottar. Ottar beskriver ingående samernas näringsliv sombaserades på jakten av vildren och pälsdjur.
Ärjemarkhushållning
Om den samiska befolkningens ålder, ursprung och härkomst i norra Fennoskandia har diskussionen varit livlig. Numera har forskningen allt mer kommit att acceptera teorin att samerna är Nordskandinaviens urbefolkning. Den ursprungliga typen av samisk hushållning är jakt och fiske i kombination med hållande av några tama renar, som i huvudsak användes som drag- och lastdjur. Denna typ av hushållning brukar i den vetenskapliga litteraturen kallas för ärjemarkshushållning. Denna form av ursprunglig ärjemarkskultur levde intakt fram till början av 1900-talet hos skolterna, som befolkar gränsområdena mellan Finland och Ryssland. Skoltsamernas näringsform och samhällsorganisation har ingående studerats och analyserats av geografer, etnografer och jurister. Skoltsamernas byasamfällighet kallades siten. Sitens högsta beslutande organ var byastämman, suobbar eller nuorras. Byastämman beslutade bl.a. att fördela fiske- och jaktområden till de enskilda familjerna. Byastämman hade både rådighet och jurisdiktion över sitans marker.
Rättsforskning
Rättsforskaren Kaisa Korpijaakko-Labba har ingående studerat och analyserat samernas rättsliga ställning på svensk sida bl.a. i sin doktorsavhandling Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland . Bland många som på senare tid inom olika vetenskapliga discipliner forskat och publicerat arbeten om samernas rättsliga ställning märks bl.a. Lennart Lundmark, författare och docent i historia. Den moderna forskningens ståndpunkt är numera mycket klar när det gäller samernas rätt till jakt och fiske. Samerna har ägt jakt- och fiskerätten både enskilt och samfällt och förvaltad av dem själva. I slutet av 1800-talet tar staten över förvaltningen av samernas jakt- och fiskerätt genom att hänvisa till att samerna på rasmässiga grunder inte själva var kapabla att förvalta sin egendom. Den samiska jakt- och fiskerättens rumsliga utsträckning kom i renbeteslagstiftningen att inskränkas framförallt i det traditionella skogssamiska området. Dessutom kom icke renskötande samernas jakt- och fiske i hög grad att inskränkas i rennäringslagstiftningen. Detta strider mot FN:s internationella konvention mot alla former av rasdiskriminering ICERD, i vart fall sedan konventionen trädde i kraft i Sverige den 5 januari 1972. Staten har heller inte själv gjort några anspråk på att äga jakt- och fiskerätten. Rättspraxis bekräftar också att staten inte själv hävdat någon jakt- och fiskerätt även om man hävdat äganderätten till marken. Högsta Domstolens dom i det så kallade Skattefjällsmålet (NJA 1981, s 1) bekräftar bl.a. detta faktum.
Statlig jakt- och fiskeutredning
I betänkandet av utredningen om ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25) Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige föreslogs bl.a. att omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt inom den mark som de traditionellt innehar måste klarläggas. Sveriges regering beslutade den 3 april 2003 att en särskild utredare tillkallas för att så långt det är möjligt klarlägga grunderna för och omfattningen av samebymedlemmars och markägares rätt till jakt och fiske inom lappmarkerna och renbetesfjällen, utvärdera hur bestämmelserna om den s.k. dubbelregistreringen av älgjaktsområden inom lappmarkerna och på renbetesfjällen tillämpats och vid behov föreslå ändringar som är ägnade att medföra att olika jägargruppers möjligheter att bedriva älgjakt kan tillgodoses på ett bättre sätt än i dag och som främjar säkerhet och samverkan när det gäller älgjakten, överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att samarbetet om jakten och fisket mellan markägare, samebymedlemmar och nyttjanderättshavare skall kunna förbättras, analysera vilka hinder som kan behöva undanröjas för att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall kunna omfattas av lagstiftningen om viltvårdsområden och fiskevårdsområden samt överväga behovet av åtgärder som även i övrigt kan underlätta en samförvaltning av jakt- och fiskeresurserna inom renskötselområdet (Dir. 2003:45).
Sametingets markering
Sametinget vill genom detta uttalande markera att det överhuvudtaget inte är meningsfullt att diskutera och överväga reformer om man inte från utredningen och framförallt utredningens huvudman är beredda att konfirmera att samerna själva äger sin jakt- och fiskerätt. En konfirmation av att samerna äger sin jakt- och fiskerätt skulle ge den samiska parten en säker plattform för att fortsätta diskussionen och dialogen om hur en bärkraftig förvaltning av jakt- och fiskeresurserna i partnerskap med andra skulle kunna organiseras i framtiden. Det bör emellertid påpekas att rätten till jakt och fiske skall gälla alla samer. En sådan utgångspunkt skulle innebära att samernas rättsliga och därmed kulturella och näringsmässiga förutsättning skulle förstärkas vilket bör ligga i linje med de internationella konventioner Sverige undertecknat.
Samernas samtida utnyttjande av jakt- och fiskeresurserna i Sapmi bygger på en tidigare organiserad samisk mark- och resursanvändning. Denna förvaltning av bl.a. jakt- och fiskeresurserna byggde på en samisk rättsuppfattning. Samernas resursanvändning, förvaltning och rättstillämpning rörande jakt- och fiskeresurserna blev sedermera både accepterad och inkorporerad i statsbildningarna, när olika delar av Sápmi gradvis införlivades i respektive nationalstat. I Sverige kan detta utläsas i olika kungabrev, landslagarnas tillämpning och ett erkännande av den samiska rättstillämpningen inom ramen för den s.k. lapprätten. Gränstraktatet mellan Sverige och Danmark/Norge från år 1752 visar att samernas resursanvändning, förvaltning och rättstillämpning rörande jakt- och fiskeresurserna också accepterades och stadsfästes i mellanstatliga avtal.
EU:s förpliktelser
I Sveriges och Finlands anslutningsfördrag till den Europeiska Unionen erkänner EU de förpliktelser och de åtaganden som Sverige och Finland har gentemot det samiska folket enligt nationell och internationell rätt. I protokollet åtar sig Sverige och Finland att bevara och utveckla det samiska folkets försörjningsmöjligheter, språk, kultur och levnadssätt.
Samernas förfäder
De tidigaste skrivna underrättelserna om samerna är från 100-talet e Kr. Den bysantinske historieskrivaren Prokopios omtalar landet Thule år 555 e.Kr. Thule beskrivs som en stor ö med ett antal folkstammar. En av dessa folkstammar är skridfinnarna. Detta folk brukade ej jorden utan var jägare. Propopios berättade bl.a. att de nyfödda barnen ej fick modersmjölk, utan gav en bit märg att suga på där de låg insvepta i djurskinn och upphängda i träd, medan modern gick ut på jakt tillsammans med männen. Järnålderns skandinaver kallade förmodligen samerna för skridfinnar ”skidåkande jägare”, fornengelskans "skridefinna". I Orosoius världshistoria från 893 ingår en skildring av norrmannen Ottar. Ottar beskriver ingående samernas näringsliv sombaserades på jakten av vildren och pälsdjur.
Ärjemarkhushållning
Om den samiska befolkningens ålder, ursprung och härkomst i norra Fennoskandia har diskussionen varit livlig. Numera har forskningen allt mer kommit att acceptera teorin att samerna är Nordskandinaviens urbefolkning. Den ursprungliga typen av samisk hushållning är jakt och fiske i kombination med hållande av några tama renar, som i huvudsak användes som drag- och lastdjur. Denna typ av hushållning brukar i den vetenskapliga litteraturen kallas för ärjemarkshushållning. Denna form av ursprunglig ärjemarkskultur levde intakt fram till början av 1900-talet hos skolterna, som befolkar gränsområdena mellan Finland och Ryssland. Skoltsamernas näringsform och samhällsorganisation har ingående studerats och analyserats av geografer, etnografer och jurister. Skoltsamernas byasamfällighet kallades siten. Sitens högsta beslutande organ var byastämman, suobbar eller nuorras. Byastämman beslutade bl.a. att fördela fiske- och jaktområden till de enskilda familjerna. Byastämman hade både rådighet och jurisdiktion över sitans marker.
Rättsforskning
Rättsforskaren Kaisa Korpijaakko-Labba har ingående studerat och analyserat samernas rättsliga ställning på svensk sida bl.a. i sin doktorsavhandling Om samernas rättsliga ställning i Sverige-Finland . Bland många som på senare tid inom olika vetenskapliga discipliner forskat och publicerat arbeten om samernas rättsliga ställning märks bl.a. Lennart Lundmark, författare och docent i historia. Den moderna forskningens ståndpunkt är numera mycket klar när det gäller samernas rätt till jakt och fiske. Samerna har ägt jakt- och fiskerätten både enskilt och samfällt och förvaltad av dem själva. I slutet av 1800-talet tar staten över förvaltningen av samernas jakt- och fiskerätt genom att hänvisa till att samerna på rasmässiga grunder inte själva var kapabla att förvalta sin egendom. Den samiska jakt- och fiskerättens rumsliga utsträckning kom i renbeteslagstiftningen att inskränkas framförallt i det traditionella skogssamiska området. Dessutom kom icke renskötande samernas jakt- och fiske i hög grad att inskränkas i rennäringslagstiftningen. Detta strider mot FN:s internationella konvention mot alla former av rasdiskriminering ICERD, i vart fall sedan konventionen trädde i kraft i Sverige den 5 januari 1972. Staten har heller inte själv gjort några anspråk på att äga jakt- och fiskerätten. Rättspraxis bekräftar också att staten inte själv hävdat någon jakt- och fiskerätt även om man hävdat äganderätten till marken. Högsta Domstolens dom i det så kallade Skattefjällsmålet (NJA 1981, s 1) bekräftar bl.a. detta faktum.
Statlig jakt- och fiskeutredning
I betänkandet av utredningen om ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25) Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige föreslogs bl.a. att omfattningen av samernas jakt- och fiskerätt inom den mark som de traditionellt innehar måste klarläggas. Sveriges regering beslutade den 3 april 2003 att en särskild utredare tillkallas för att så långt det är möjligt klarlägga grunderna för och omfattningen av samebymedlemmars och markägares rätt till jakt och fiske inom lappmarkerna och renbetesfjällen, utvärdera hur bestämmelserna om den s.k. dubbelregistreringen av älgjaktsområden inom lappmarkerna och på renbetesfjällen tillämpats och vid behov föreslå ändringar som är ägnade att medföra att olika jägargruppers möjligheter att bedriva älgjakt kan tillgodoses på ett bättre sätt än i dag och som främjar säkerhet och samverkan när det gäller älgjakten, överväga vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att samarbetet om jakten och fisket mellan markägare, samebymedlemmar och nyttjanderättshavare skall kunna förbättras, analysera vilka hinder som kan behöva undanröjas för att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen skall kunna omfattas av lagstiftningen om viltvårdsområden och fiskevårdsområden samt överväga behovet av åtgärder som även i övrigt kan underlätta en samförvaltning av jakt- och fiskeresurserna inom renskötselområdet (Dir. 2003:45).
Sametingets markering
Sametinget vill genom detta uttalande markera att det överhuvudtaget inte är meningsfullt att diskutera och överväga reformer om man inte från utredningen och framförallt utredningens huvudman är beredda att konfirmera att samerna själva äger sin jakt- och fiskerätt. En konfirmation av att samerna äger sin jakt- och fiskerätt skulle ge den samiska parten en säker plattform för att fortsätta diskussionen och dialogen om hur en bärkraftig förvaltning av jakt- och fiskeresurserna i partnerskap med andra skulle kunna organiseras i framtiden. Det bör emellertid påpekas att rätten till jakt och fiske skall gälla alla samer. En sådan utgångspunkt skulle innebära att samernas rättsliga och därmed kulturella och näringsmässiga förutsättning skulle förstärkas vilket bör ligga i linje med de internationella konventioner Sverige undertecknat.
