torsdag 28 mars 2024

Kan - och borde - renskötseln anpassa sig?

Sammanfattning av föredrag hållet vid nordiskt forskarseminarium (NJF seminar 479) om renskötsel i Rovaniemi, Finland, oktober 2014 av Annette Löf (Centrum för Samisk forskning, Umeå universitet, Sverige). Presentationen bygger på Annettes doktorsavhandling som på svenska heter “Anpassningsbarhetens utmaningar - en studie av hur rennäringen styrs i Sverige”.

Renskötseln har länge beskrivits som synnerligen flexibel och anpassningsbar, därmed också hållbar. Idag har anpassning blivit det nya signalordet i forskning och samhällsdiskurser om hållbarhet och klimatförändring. Anpassning ses alltså i en allt högre utsträckning både som en nödvändighet och något eftersträvansvärt. Samtidigt visar aktuell forskning att vår förståelse av begreppet är begränsad. Det finns få studier som beskriver hur anpassning tar sig uttryck i praktiken och det är oklart huruvida om, hur, av vem, och var anpassning sker; om åtgärderna är långsiktigt hållbara; samt hur kostnaderna fördelas. Den här artikeln, med sin utgångspunkt i renskötseln, visar hur anpassning till stor del handlar om makt och relationer och att frågor om anpassning därför bör betraktas ur ett politiskt snarare ett instrumentellt perspektiv.

Den inledande frågan – kan och borde renskötseln anpassa sig – är medvetet provokativ och kan tyckas retorisk. Anpassning till föränderliga förhållanden är, och har ju under lång tid varit, ett av renskötselns utmärkande drag. Men globala förändringsprocesser såsom klimatförändring, globalisering och ökande efterfrågan på naturresurser sätter frågor om anpassning i ett nytt ljus. Det handlar det inte längre om anpassning enbart till föränderliga väder- och betesförhållanden utan om anpassningar till ett helt knippe av påverkansprocesser.

Anpassning – av vem till vad?

En nyckelfråga man måste ställa sig är därför – anpassning av vem till vad? Den globala klimatförändringen, vars lokala konsekvenser vi vet lite om, betraktas ofta som en ödesfråga. Detta gäller framförallt det norra halvklotets nordligare delar och i synnerhet naturresursbaserade levnadssätt och samhällen. Därför är det intressant att den studie som vi har genomfört i samarbete med Vilhelmina norra sameby indikerar, precis som forskning från andra delar av Sápmi, att klimatförändringar inte upplevs som det största hotet. Tvärtom, trots en redan kännbar och förmodad allvarlig framtida påverkan finns det åtgärder och strategier som renskötarna kan tänka sig att vidta. Problemet är istället att möjligheterna att omsätta strategierna i praktiken allt mer begränsas. Det gör att det största hotet idag istället är fragmenteringen av och förlusten av olika typer av renbetesmarker till följd av de ökade intrång som för närvarande sker i Sápmi i form av till exempel konkurrerande markanvändning och ökat rovdjursantal.

Med andra ord, renskötselns förutsättningar för klimatanpassning måste förstås i ett sammanhang och med hänsyn till de sammanlagda effekterna från olika påverkansfaktorer. Detta synsätt visar på att förutsättningarna för anpassning framförallt bestäms av relationer och interaktioner med andra markanvändare och intressen. Anpassning kan därmed ses som en politiskt förhandlad fråga.  

Anpassningsbarhet som ursäkt för intrång

Trots den positiva klangen ordet medför kan anpassningsbarhet paradoxalt nog också innebära ökad sårbarhet. När det gäller renskötseln är detta mycket tydligt. Renskötselns förmodade och bevisade anpassningsbarhet har nämligen gång efter annan åberopats som en legitimerande faktor för fortsatta intrång. Redan på 1600-talet introducerades den så kallade parallellteorin vilken argumenterade för att samer och nybyggare inte var i konkurrens eftersom de nyttjade olika naturresurser. Även i förarbetena till lagstiftningen som utarbetades mot slutet av 1800-talet syns dessa tankar tydligt. Israel Ruong påpekade på 1960-talet hur ökade intrång i Sápmi var ett allvarligt hot mot renskötseln men fick som svar att eftersom renskötseln hanterat så mycket störning hittills, kunde det knappats vara omöjligt att hantera lite till. Fortsatt idag ser vi exempel på hur diskursen om rennäringens anpassningsbarhet används som ett verktyg mot renskötseln. Som ett exempel förutsätts rennäring och gruvnäring kunna samexistera och de konflikter som uppstår förväntas aktörerna lösa själva, genom dialog på den lokala arenan. Eftersom maktrelationerna dem emellan är asymmetriska och samrådsarenor överlag inte är strukturerade på ett sätt som väger upp för denna obalans blir det i praktiken den starkare parten som sätter villkoren medan den svagare parten, i det här fallet renskötarna och samebyarna, ofta tvingas till icke-önskvärda och kostsamma anpassningsåtgärder. Förhållningssättet möjliggörs till stor del genom att renskötseln betraktas som en näring, att likställa med alla andra näringar, istället för att ses som en erkänd rättighet och levnadssätt.

Vad behöver då förändras?

Detta leder oss att ifrågasätta om anpassning nödvändigtvis är önskvärt, om det är möjligt eller på sikt kanske till och med skadligt. Är det så att renskötseln börjar nå en bortre gräns? Men i så fall, vilka alternativ kvarstår då? Så länge som renskötseln betraktas i termer av en näring och ekonomiskt intresse förblir frågan om fortsatt anpassning oundviklig. Och så länge som maktfördelningen fortsätter att vara ojämn kommer renskötseln vara den som tvingas till åtgärder och ökade kostnader. Därför behöver vi se frågan ur ett nytt ljus och skapa nya förutsättningar. Jag föreslår därför att det i första hand inte är anpassning utan transformation, en mer omfattande förändring, som krävs. Ansvaret för detta ligger inte heller hos samebyarna och de enskilda renskötarna utan på ett politiskt plan. Styrningssystemet behöver matchas med andra politikområden så att det ges förutsättningar för mer jämlika interaktioner mellan olika aktörer. Frågan om anpassning kan alltså i grund och botten ses handla om styrning och politik – om vad det är vi tror att vi styr, på vilka grunder vi gör det, mot vilka mål och vilka verktyg som anses vara bäst lämpade. Det gör frågan om hur vi definierar och förstår renskötseln central.

Tips på vidare läsning:

Brännlund, I. (2012). "Påtvingade omställningar och det minskade utrymmet för anpassning: Om rennäring, anpassning och kolonialism." Bårjås 2012: pp. 16-24.

Danell, Ö. (2005). ”Renskötselns robusthet - behov av ett nytt synsätt för att tydliggöra rennäringens förutsättningar och hållbarhet i dess socioekologiska sammanhang”. Rangifer Report. No. 10: pp. 39-49.

Löf, A., P. Sandström, K. Baer, M. Stinnerbom och C. Sandström. (2012). Renskötsel och klimatförändring: Risker, sårbarhet och anpassningsmöjligheter i Vilhelmina norra sameby. Statsvetenskapliga institutionens skriftserie. Umeå, Umeå University, Research Report 2012:4, 46pp.

Össbo, Å. & Lantto, P. 2011. ”Det åsidosatta folket: samerna, renskötseln och de första planerna på en storskalig utbyggnad av vattenkraften i Sverige”. Oknytt 32: pp. 61-87.

© Sametinget 2024
Uppdaterad: 2016-11-04

Om Sametinget

Sametinget är både en statlig myndighet med förvaltningsuppgifter och ett folkvalt samiskt parlament med uppdraget att verka för en levande samisk kultur i Sverige.

VISSELBLÅSARFUNKTION

E-FAKTURA

Myndigheten

Sametinget är en statlig myndighet under regeringen, med särskilt ansvar för språk, kultur och rennäring.

Det folkvalda organet

Det folkvalda parlamentet består av 31 ledamöter som träffas till plenum tre gånger per år. Styrelsen är ytterst ansvarig för Sametingets verksamhet.

Kontakt

Sametinget
Box 90
981 22 GIRON / KIRUNA

Vid rekommenderad post använd adressen ovan!

Besöksadress: Adolf Hedinsvägen 58
Tel. 0980-780 30
E-post: kansli@sametinget.se
Org.nummer: 202100-4573

Kontaktformulär 
Så här behandlar vi dina personuppgifter

Tillgänglighetsredogörelse

Öppettider:
Mån-Fre 08.30-12.00, 13.00-15.00
Kring storhelger och under sommaren:
Mån-Fre 08.30-12.00

MenyRennäring
MenyRennäring
På sametinget.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?