Tal av Sametingets styrelseordförande Maranne Gråik
Fruvve Kultuvreministere, Saemiej åålmegh
Saatniesvoehtekommisjovne, Saemiedigkielïehtsegh, jih guessieh
Fru kulturminister, Det samiska folket
Ledamöter av Sanningskommissionen,
Sametingsrepresentanter, och gäster
Sametinget har gjort ett tioårigt förarbete innan sanningskommissionen startade. I dag tar vi emot den första delen av Sanningskommissionens arbete – ett delbetänkande som handlar om forskning om det samiska folket.
Senare i år ska vi ta emot berättelsevolymen med vittnesmålen och åtgärdsförslagen, alltså slutbetänkandet som ska läggas fram i slutet av september.
Båda är delar som tillsammans bildar ett tungt och viktigt dokument.
Det är viktigt därför att kunskap formar makt. Och det är tungt därför att den kunskap som producerats om oss alltför ofta har skapats utan oss – och ibland mot oss.
Vi behöver vara tydliga med en sak: Detta är en sanningskommission. Den har inte ett uppdrag om försoning. Den har ett uppdrag att klarlägga och synliggöra historiska och samtida övergrepp och strukturer, och beskriva dess konsekvenser.
Försoning är något annat.
Försoning är en lång process.
Och det är regeringens ansvar att ta nästa steg.
Även när det gäller forskningen bär historien på ett mörkt arv. Under delar av 1900-talet bedrevs forskning om samer med rasbiologiska motiv. Samer mättes, kategoriserades och placerades in i hierarkier. Denna forskning var inte neutral vetenskap – den var ett verktyg i en politik som syftade till kontroll, åtskillnad och begränsning av våra liv.
Samer var objekt. Inte subjekt.
Föremål för studier. Inte bärare av kunskap.
Men även efter den rasbiologiska epoken fortsatte mönster. Forskning om samer bedrevs ofta utan samiskt inflytande över frågeställningar, metodval eller hur resultaten skulle användas. Vi blev fortsatt studerade – men sällan tillfrågade.
Konsekvenserna är tydliga.
När forskningen inte formuleras tillsammans med det folk den berör, riskerar den att missa det som är mest relevant. Den riskerar att inte bidra till utvecklingen av vår demokrati, våra rättigheter och vårt samhällsbygge. Den riskerar att förstärka en bild av samer som studieobjekt, snarare än som aktörer.
Det har också inneburit att forskningen i alltför liten utsträckning har gagnat det samiska samhället.
Samtidigt ska det sägas: vi befinner oss i en annan tid.
I dag växer en ny generation samiska forskare fram. Hälsoforskning om samiska livsvillkor har initierats. Forskning som rör språk, kultur, näringar och samhällsutveckling formuleras i allt högre grad i dialog med samiska företrädare.
Det är en avgörande förändring.
Men vi får inte vara naiva. Strukturer och attityder från en rasbiologisk era försvinner inte av sig själva. De kan leva kvar i akademiska miljöer, i maktordningar, i värderingar om vad som räknas som ”riktig” kunskap.
Därför måste vi bevaka statusen för samiska forskare.
Samiska forskare ska inte reduceras till representanter för ett ”intresseområde”. De är forskare. Deras arbete bedöms på samma vetenskapliga grunder som all annan forskning, och har således samma värde.
Och samisk kunskap – traditionell kunskap, erfarenhetsbaserad kunskap – ska inte marginaliseras utan erkännas som en del av det kunskapslandskap som formar vårt samhälle.
Detta delbetänkande visar att staten har ett ansvar för att det finns förutsättningar för forskning som rör samer och att sådan forskning också används som underlag när insatser som berör samer utformas. Det visar också att framtiden kräver nya arbetssätt.
Det som nu måste ske är att regeringen svarar mot de frågor som är centrala för vårt samhälles utveckling: om hälsa, om utbildning, om språkens överlevnad, om demokratiskt inflytande.
Det är inte möjligt att tala om statens förhållande till det samiska folket utan att nämna den mest centrala frågan; rätten till mark och vatten. Det finns ingen annan väg än att fullt ut respektera de rättigheter som är upparbetade sedan urminnes tider och tillkommer det samiska folket.
I det ligger nu att Sanningen är ett första steg.
Men utan politisk handling riskerar den att stanna vid dokumentation.
Försoning kräver mer än erkännande.
Den kräver resurser.
Den kräver strukturella förändringar.
Den kräver att samiskt självbestämmande tas på allvar – också inom forskningspolitiken.
I dag överlämnas detta delbetänkande. Det är en del av en större berättelse – om hur kunskap och politik har använts för att forma relationen mellan staten och det samiska folket.
Förväntningarna inför de vad som här startas upp med Sanninngskommissionens arbete är skyhöga från det samiska samhället.
Vi är inte först, nej snarare är vi lite efter flera andra länder som genom en Sanningskommission redan påbörjat en process för att göra upp med historiska oförätter mot sina urfolk. vi uppmanar regeringen att se hur andra hanterat uppstarten av de arbete som nu ligger framför oss. Vi kan ta lärdom från andra staters erfarenheter, vi behöver inte göra om misstag som gjorts, vi har till och med möjligheten att göra både processer och åtgärder på ett än bättre sätt.
Nästa steg är den 30 september när slutbetänkandet lämnas in, därefter är det möjligt att påbörja en ny fas i samepolitiken och statens förhållande till sitt urfolk, och det är regeringens ansvar att visa hur den relationen ska förändras.
Vi i det samiska samhället är redo att bidra.
Inte som objekt.
Utan som jämbördiga parter.
Jijnjh gäjhtoe.