Renen betar selektivt av många olika växter beroende på säsong. Under vintern består kosten mest av lavar. När betet är låst på marken kan hänglaven vara en räddare i nöden. Nuförtiden använder renskötare sig även av stödutfodring med pellets för att renarna inte ska svälta. Oavsett så är vinterbetet en "flaskhals" och när våren kommer behöver renarna äta upp sig. 

När fjällrenarna når kalvningslandet sprider vajorna ut sig i lågfjällsområdet för att föda sina kalvar. Renarna söker sig ofta till skyddade sydsluttningar där snön tinar först. 

Den här tiden väljer renen de växter som har högst näringsinnehåll, bland annat polarull, ängsull och tuvull som grönskar tidigt. Renens betande och klövtramp innebär störningar på växtligheten som bidrar till en varierad miljö. Artrikedomen ökar och småplantor av björk och vide hålls tillbaka, visar forskning från Centrum för biologisk mångfald, Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU).

I vissa områden skulle det till och med behövas fler renar och ett högre betestryck för att få behålla det öppna fjällandskapet och den speciella floran. Det är till och med så att rödingen är beroende av renen. Rödingen är beroende av det klara kalla vattnet i fjällsjöarna och renen hindrar att det växer igen kring fjällsjöarna. När det blir mer buskar hamnar mer löv i vattnet och vattnet blir brunare. Då kan rödingen inte längre leva där.

Renen kan även minska effekterna av klimatförändringarna. När trädgränsen kryper uppåt minskar utrymmet för alpina arter. Renbetet bromsar utvecklingen. De betade ytorna reflekterar mer värme så att att uppvärmningen blir mindre än om marken täckts av ris och buskar.

Det är viktigt att ta hänsyn till renarna och renskötseln av flera olika anledningar, men det är värt att tänka på att renar också bidrar till bevarandet av biologisk mångfald.

Innehållet på denna sida är hämtat från en artikel i tidningen Land 21/2020 som är skriven av Agneta Bergström. Se pdf-fil i högerspalten.