Vi lever i en spännande tid. En tid där våra samiska rättigheter ställts på sin spets. Domen i Girjasmålet förändrade allt och fick nog många politiker på både lokal och nationell nivå att sätta morgonkaffet i vrångstrupen.

Men hatet och hoten som följde kungörandet av domen, riktade mot oss som folk och mot renen, gör att många av oss samer nu känner en stor besvikelse och frustration. Hur resonerar dessa människor som hatar och föraktar oss, som plågar våra renar?

Vi samer har länge haft en accepterad bruksrätt till de områden vi levt och verkat sedan urminnes tider. Men många människor är tack vare statens osynliggörande av den samiska kulturen totalt okunniga om de oförrätter som begåtts mot det samiska folket. Ingen verkar komma ihåg hur högt samerna värderades hos svenskarna i den så kallade utmarken. Att samer tack vare sin stora uthållighet och skicklighet som jägare, ofta anlitades för att ta hand om rovdjur som innebar problem för tamboskapen. Att samerna haft egna platser i riksdagen. Att många tingsrätter i norr bestod helt eller delvis av samer. Inte många vet att under 1900-talet utsatts för tvångsförflyttningar? Att samiska barn tvingades flytta från sina föräldrar till nomadskolan när de var sju år? Att samiska kvinnor förlorade rätten att ha renar om de gifte sig med en icke-same? Hur många vet att samerna utsatts för rasbiologisk forskning med avklädd fotografering, skallmätning och till och med sterilisering? Den samiska historien är definitivt ingenting som lärs ut i svenska skolor trots att samerna är Europas enda erkända urfolk och sedan 2011, erkända som ett folk i Sveriges grundlag.

Mot bakgrund av allt som det samiska folket utsatts för, så känns de negativa reaktionerna på Girjasdomen otroligt oförtjänta.

Politikers rädsla för att misshaga majoritetsbefolkningen och näringslivet, eller för att tala klarspråk: rädslan för att bli av med sina positioner, har gjort att man blundat för de åtaganden som Sverige förbundit sig till via internationella konventioner. Att man istället för att värna om folket innanför landets gränser, fokuserat på att hjälpa andra urfolk i världen. Jag vill naturligtvis inte fördöma att man hjälpt andra urfolk, utan vill peka på det faktum att samma engagemang inte visats för samerna.

Min framtidstro är däremot stor, nu när Högsta domstolen konstaterat att internationell sedvanerätt gör att de internationella konventionerna även gäller inom Sverige, trots att dessa inte finns implementerade i lagstiftningen. Jag tror att samerna på den svenska sidan av Sápmi nu vågar hoppas på att osynliggörandets tid snart är förbi och att även vi kan få leva och utveckla vår kultur. Jag vill också drömma om att när majoritetsbefolkningen lär känna samernas historia så kommer vi att se en större förståelse för våra behov och att fördomarna kommer att minska.

Låt oss hoppas att 2020 blir ett år att minnas, det år då samernas situation i Sverige vändes till det bättre. Ájttega, förfäder nu håller vi facklan brinnande och vi ska kämpa att våra kommande generationer får fortsätta leva i samklang med naturen såsom vi gjort i tusentals år.

Mån sávav havsskes álmmukbiejvve!

Paulus Kuoljok
Sametingets ordförande