Innan jag börjar vill jag anamma konceptet ”Acknowledgement of the land” och läsa upp Carola Grahns text ”Markerna” som hör till  konstverket Skáhppu av Nils-Johan Labba som finns här i Stadshusets konstmuseum.

Vi erkänner att markerna som vi samlas på är
samernas traditionella hemland.
Här har samer levt och bedrivit renskötsel sedan urminnes tider.
Nu strävar vi efter respektfulla relationer med alla folkslag
och arbetar för helande av både jord och hjärtan.

Jag börjar med en liten historisk tillbakablick.

Att vi har en nationaldag, en dag när vi ska fira oss som folk, beslutades på Samerådets 15:e samekonferens 1992 i Helsingfors och att det blev just denna dag beror, som de flesta redan känner till på att det var den 6:e februari 1917 som det första samiska landsmötet hölls i Trondheim.

Samekonferensen i Åre 1986, godkände den samiska flaggan. Den är formgiven av Astrid Båhl från Skibotn i Troms i Norge. Cirkeln är en sol- och månesymbol. Solringen är röd och månringen är blå. Färgerna kommer från den samiska dräkten. Vid samekonferensen beslutades även att Sámevierrega lávla skulle vara vår nationalsång. Texten skrevs 1906 av Isak Saba, den första samen som valdes in i det norska Stortinget. Melodin till vår nationalsång komponerades av Arne Sörlie.

Första gången vi firade vår nationaldag var 1993.

Det var en kort historik kring våra samiska nationalsymboler. Värt att nämna är att kommittén för samiska nationalsymboler nu arbetar med att utse en samisk nationaljojk.

När jag fick förfrågan av Kiruna sameförening om att delta vid vårt nationaldagsfirande här i Kiruna så tackade jag självklart ja. Jag får passa på att tacka Kiruna kommun för att de glömde bort mig vid Stadshusets officiella invigning. Tack vare det så får jag nu hålla mitt första tal i dessa lokaler vid ett ännu bättre tillfälle, för vad kan väl vara en bättre dag än när vi firar oss själva!

När jag satte mig och började skriva insåg jag att det här var ju något annat än vad jag brukar tala om. Politiska tal om problem som måste lösas och om internationella konventioner som ej implementeras är ju ganska dystra saker att prata om, och framför allt ganska tråkiga, om än viktiga. Sånt kan man ju inte tala om på med vår nationaldag.

Så vad ska man då lyfta fram i ett nationaldagstal? Jag började tänka på hur jag lever och vilka värderingar som jag har fått inpräntat i mig. En sak som direkt bubblar upp till ytan är någonting som jag sällan tänker på, men som orsakat problem för exempelvis Girjas sameby när man försöker visa på vår närvaro i naturen.

Vi lämnar sällan spår efter oss. Ett exempel på ett sådant tillfälle är kalvmärkningarna. Vi kommer till kalvmärkningshagen, slår upp våra kåtor, bor där några dagar och lämnar platsen i samma skick som när vi kom. Någon vedhög och stenar som ligger på konstiga ställen är det enda som vittnar om att här har flera hundra samer varit.

Ett annat exempel är något som jag i somras blev uppmärksammad på, men som jag är omedveten om att jag gör. Efter att ha eldat strax ovanför trädgränsen i samband med att vi spred min áhttjes aska så plockar jag ihop minsta liten pinne från veden som jag burit med mig och eldar upp det. Ingenting ska bli kvar och vittna om att jag varit här. Under älgjakten så passerade jag exakt samma plats, kollade om det syns att vi haft kaffeelden just där och konstaterar belåtet att det gör det inte.

Det är samiskt för mig! Att värna om naturen och att vörda den. Att man ser på naturen som en levande varelse som har känslor och som kan både straffa och belöna en.

Vi tänker på hur vi hugger ved, vi fiskar inte lekfisk för det är ju vår kommande matfisk, vi skjuter inte ripkycklingar på hösten, vi jagar inte älg på vintern och skjuter sällan älgkalvar. Jag vill gärna tro att tack vare den respekten och vördnaden så belönar naturen mig genom att, som i höstas, låta en stor älgtjur ligga helt öppet endast 100 meter från var min ahtjje spreds för vinden. Kanske det heller inte var slumpen som gjorde att jag inte körde på den där älgkalven som passerade en halvmeter framför motorhuven?

Denna vördnad för naturen orsakar mycket smärta för oss när exploatörerna kommer knackande på dörren. De förstår inte att den samlade bilden av alla ingrepp håller på att urholka och döda naturen som vi samer lever så nära.

Men jag säger er det, att är det någonting vi aldrig får ge upp så är det bandet till naturen. Det har format oss till de vi är i dag och världen över hörs röster säga att väldens urfolk bär nyckeln till att bryta den nedåtgående spiralen av miljöförstöring eller som jag hellre vill kalla det, ett långsamt självmord.

Där halkade politikern i mig in lite på det dystra, men jag vill belysa de positiva sidorna av vår kamp för att få leva och verka i våra traditionella områden. Tänk att vi fortfarande har kraften och orken att stå upp för det vi tror på och att vi fortfarande kan leva med våra traditionella näringar! Den kampen att fortsätta bevara vår kultur är faktiskt det som skiljer oss från många andra genom att vi uppfyllt kraven i FN:s definition av ett Urfolk.

 Jag läser: ”Ett urfolk härstammar från folkgrupper som bodde i landet eller i ett geografiskt område, som landet tillhör, vid tiden för erövring eller kolonisation eller fast-ställande av nuvarande statsgränser och vilka har behållit en del eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner.”

Våra förfäders kamp i motgångar har lett till att vi som urfolk nu har ett starkare skydd än om våra förfäder hade gett upp. Och inte heller vi ska ge upp, utan vi ska klamra oss fast vid det vi tror på och bibehålla en grund för att våra efterkommande ska kunna leva och verka i nära harmoni med naturen.

Jag vill tacka våra föregångare för allt ni gjort oss och säga till er att vi ska hålla elden brinnande. Nu kämpar vi för våra kommande generationer!

Sávav didjij havsskes Sámij álmmukbiejvve!

Paulus Kuoljok
Sametingets ordförande