Det är exempelvis välkänt att bytesdjurens beteende förändrades dramatiskt när vargarna återinfördes till nationalparken Yellowstone i västra USA.

Detta märktes främst hos parkens wapitihjortar. Hjortarna började undvika vissa områden som de tidigare sökt sig till för att finna bete.

Effekten blev högst påtaglig. När vargarna kom tillbaka 1995 övervintrade 19 000 hjortar i parken. Idag är antalet nere i 5 000. Minskningen tros delvis bero på att vargarna skapat ett ”rädslans landskap” där hjortarna inte längre kan hitta föda och fortplanta sig lika lätt som tidigare.

Fruktade bönsyrsor

I den nya studien, som publiceras i Proceedings of the Royal Society, har forskare i Kanada under ledning av biologen Kyle Elliott granskat ekologin hos betydligt mindre bytesdjur — bananflugor.

I ett experiment har de specifikt tittat på hur flugorna reagerar på närvaron av bönsyrsor som är fruktade predatorer i smådjurens värld. En fluga som kommer för nära syrsans fångstarmar och käkar är räddningslöst förlorad.

Elliott och hans kollegor spred doften från bönsyrsor bland flera populationer av bananflugor. Hos stora populationer fick inte detta någon stor effekt, men hos mindre grupper av flugor blev resultatet förödande.

Så snart de uppfattat doften från bönsyrsorna ägnade flugorna mycket mer tid åt att hålla koll på omgivningarna. De ägnade mindre tid åt att äta, och på att fortplanta sig. Honornas allmäntillstånd försämrades och de lade färre ägg och fick en avkomma som var mindre till storleken än normalt.

Doften av död

I slutändan ledde detta till att flera av de mindre populationerna minskade i antal och dog ut. Risken för utdöende ökade sjufalt. Forskarna tror att detta är ett vanligt fenomen i naturen.

– Det har varit något av ett mysterium varför predatorer spelar så stor roll vid utdöenden. Men som vi visar räcker det med deras doft för att bytesdjuren ska minska i antal. Även när predatorerna försvinner är bytesdjuren i fara eftersom deras överlevnadsförmåga har blivit kraftigt försvagad på grund av doften av död i omgivningen, säger Elliott.

Det märkliga var att det var de mindre populationerna som drabbades hårdast. Rent intuitivt skulle man förvänta sig det motsatta — att de små grupperna, som inte behövde konkurrera om födan, skulle ha de den högsta tillväxttakten. Istället blev det tvärtom.

Fenomenet är dock välkänt bland forskare. Det kallas Allee-effekten efter den amerikanske biologen Warder Allee som var den förste att notera att små populationer ofta har den sämsta överlevnaden.

Exemplen är många. Små populationer av vissa antiloper, som hästantiloper och gnuer, kan ibland utplånas helt och hållet av lejon. Pumor kan eliminera små grupper av tjockhornsfår.

Rädslans landskap

I andra fall kan rädslan, eller skräcken, för rovdjur få återverkningar på hela ekosystem. Detta visas på ett slående sätt i en studie av tvättbjörnar på några öar utanför Vancouver i Kanada.

Tvättbjörnarna på öarna har inga andra fiender än enstaka tamhundar som kommer dit i sällskap med människor. Förutom vid dessa tillfällen behöver de inte frukta något i miljön utan kan röra sig obehindrat över öarna, dag såväl som natt.

Forskarna, som presenterar sina rön i Nature Communications, ändrade dock på allt detta. De satte upp högtalarna på två av öarna och spelade upp hundskall flera gånger per dag.

Resultat: tvättbjörnarna minskade sina födosök dramatiskt, med 66 procent. Detta ledde till ett uppsving för tvättbjörnarnas bytesdjur — krabbor och medelstora fiskar i tidvattenzonen längs stränderna, vilket i sin tur ledde till hårdare tider för de smådjur som krabborna och fiskarna lever av. En bättre illustration av rädslans landskap är svår att finna.