fredag 19 september 2014

Om ILO 169

Samernas rätt till land och vatten är en het och omdiskuterad fråga. Att den frågan inte fått en tillfredsställande lösning orsakar med jämna mellanrum internationell kritik från bland annat FN, OECD och Europarådet. Den är också anledningen till att Sverige ännu inte ratificerat ILO-konvention 169 om urfolks rättigheter.

Frågetecknen gäller bland annat vilken mark som åsyftas, vilka rättigheter som medföljer och vem rättigheterna ska omfatta.

ILO 169
ILO-konventionen ILO 169 skapar inga nya markrättigheter, men ställer krav på att de markrättigheter som finns skall erkännas och respekteras, samt att samernas renskötselrätt respekteras på motsvarande sätt som andra markrättigheter i Sverige. Rättigheternas omfattning måste också klarläggas. De brister som finns idag gäller den geografiska omfattningen av vinterbete, omfattningen av jakt- och fiskerätt, rätten att upplåta jakt- och fiskerätt och skyddet för renskötselrätten gentemot annan markanvändning. Konventionen ger inte samebyarna vetorätt, däremot rätt till samråd. Redan idag gäller att samebyarna är sakägare på mark där renskötselrätten gäller.

Lappskatteland
Samer har i modern historisk tid varit innehavare av så kallade lappskatteland. Att dela upp marken mellan olika familjer i samebyn var en nödvändighet för att kunna bedriva jakt, fiske och renskötsel. Att lappskattelanden utgjorde skattejord ansåg både häradsrätt och länsmyndigheter vid 1600-talets mitt. Skattejord kunde både ärvas och säljas. Under 1700- och 1800-talen förlorade samerna successivt besittningsrätten till sina gamla marker, medan bönderna fick en äganderätt som motsvarade adelns för sina skattejordar år 1789. Eftersom de svenska myndigheterna inte längre respekterade lappskattelanden föreslog länsstyrelsen att dessa skulle avskaffas, vilket riksdagen beslöt 1928, även om inget klart beslut tidigare tagits på riksdagsnivå om att upphöra med inrymning av samer på skatteland.

Sameallmänningarna
Renskötsel bedrivs på samebyarnas marker med rätt som bygger på urminnes hävd. Urminnes hävd är en juridisk rätt för att man alltid brukat marken och ingenting man fått. Dessa marker kan samtidigt vara privatägda eller statliga. Vad som egentligen är statlig mark och hur staten kan bevisa att staten är den rättmätige ägaren är en annan fråga. Staten har ju inte lagfart på markerna. Staten har ofta hänvisat till 1683 års kungliga påbud om att skogarna, ”ägor som obygde ligga”, tillhörde kronan. Vilken mark var det fråga om? Och var den verkligen herrelös?

Urholkad lagstiftning
Den samiska rätten har gradvis urholkats i svensk lagstiftning. I den första renbeteslagen från 1886 blev samernas enskilda rätt en kollektiv rätt på alla året-runt-marker. RBL 1898 försämrade för skogssamebyarna genom att ge ett sämre skydd för vinterbetesmarkerna. Rennäringslagen §30 (1971:437) säger att den som äger eller brukar marken inte får vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln (om inte åtgärderna tillåtits av regeringen). Staten eller privata markägare får alltså vidta åtgärder på samebyarnas marker om dessa inte innebär ”avsevärd olägenhet” för renskötseln. Begreppet är inte entydigt och kan tolkas olika i olika instanser. Vinterbetesmarkerna omfattas inte av denna reglering. Skadeståndet vid intrång i nyttjanderätten är inte heller reglerat.

Jakt & fiske
RNL §§ 25, 31, 34 stadgar att samebymedlemmar har rätt till jakt och fiske, men däremot kan inte samebyarna upplåta rättigheten till andra. Alla andra med jakt- och fiskerätt får göra det. Eftersom länsstyrelserna administrerar avgifterna för jakt- och fiskekort och dessa ska gå tillbaka till samebyarna, tycks det ändå vara samernas jakt- och fiskrätt man administrerar. En annan fråga gäller om det är samerna eller staten som har jakträtt på statlig mark? ”Dubbel jakträtt” hävdades lite vagt första gången 1987 i en proposition, och har sedan dess blivit ett närapå vedertaget faktum.

Motsättningar
Den övervägande majoriteten av samer är inte medlemmar av en sameby och är i lagstiftningen likställda med övriga svenska medborgare. Om man inte ärvt sin renskötselrätt är det mycket svårt att bli medlem i en sameby. Samebyns medlemmar släpper ogärna in fler renskötare som ska samsas om det redan hårt ansträngda renbetet. Samer som står utanför samebyn har med andra ord i praktiken svårt att utöva renskötsel och har inte heller jakt- och fiskerätt på samebyns mark. Särbehandlingen av renskötarna härstammar från den första renbeteslagen 1886 och har orsakat stora motsättningar inom det samiska folket.



© Sametinget 2014
Uppdaterad: 2014-06-03

Om Sametinget

Sametinget är både en statlig myndighet och ett folkvalt samiskt parlament med uppdraget att verka för en levande samisk kultur i Sverige.

Myndigheten

Sametinget är en statlig myndighet med förvaltningsuppgifter under Landsbygds-departementet.

Det folkvalda organet

Det folkvalda parlamentet består av 31 ledamöter som träffas till plenum tre gånger per år. Styrelsen är ytterst ansvarig för Sametingets verksamhet.

Kontakt

Sametinget
Box 90, 981 22 GIRON/KIRUNA
Besök: Adolf Hedinsvägen 58
Tel 0980-780 30, Fax 0980-780 31

Kontaktformulär

Öppettider under sommaren:
Mån-Fre 08:30--12:00
 

MenyPolitik
MenyPolitik